Hur allt startade – ett samtal med festivalens scoutledare

I år firar vi den 15:e festivalen, det har varit år fyllda av spektakel, snusk och kaos. Möt de som startade det hela i en intervju av Paloma Halén Román.

Hur och varför startade Cinema Queer?
O: Melissa hade en queer filmklubb på Högkvarteret (dåtidens queerbar) och samtidigt som de tvingades stänga så lärde vi känna varandra köket på vårt gemensamma kontor
M: Ja då var lite talk of the town att det inte fanns nån queerfilmfestival sen Tiina Rosenberg visade VHSer i sitt vardagsrum
O: Tiina slutade och nån behövde göra det. Så då startade vi festivalen.
M: Ja vi tog väl stafettpinnen helt enkelt

Årets festival är den 15e. Vad fan har ni hållt på med alla dessa år?
O: Det undrar vi också. Vi började ju som en klassisk filmfestival, tre dagar som blev fyra dagar. Vi körde liksom ett klassiskt filmfestivalsformat, där vi visade alla filmer på biografer.
M: Det var ju det vi kunde, för vi båda jobbade med andra filmfestivaler så vi copy pasteade det konceptet.
O: Men vi tröttnade, det var tråkigt att göra samma sak år efter år, så vi ville utveckla det på nåt sätt. Vi sökte pengar och fick ett bidrag för att göra en stor turné med en buss runt om i Sverige inför valet 2014
M: Och när vi gjorde turnén så köpte vi in massa teknik och lärde oss att hantera den för att kunna visa film torg och andra offentliga platser
O: Och vi väl fattade att det inte var så jävla farligt eller svårt som många i branschen vill få det att verka.
M: Jag visste inte ens hur man kopplar ihop ett ljudsystem innan dess
O: Och då började vi testa att flytta ut filmvisningarna från biografer så när vi kom tillbaka till Stockholm så började vi experimentera ännu mer.
M: Det året, 2014, hade vi invigningen i Högalidskyrkan, så det var nog the breaking point, när vi beslutade oss för att skita i biografer
O: Samma år hade vi en visning på Storkyrkobadet. Det var lite av ett eldprov för nånting gick fel, jag minns inte ens vad, men vi hade 45 minuter att rigga, och vi hade glömt en förlängningssladd och det var totalt jävla kaos
M: Men vi klarade det
O: Och det var en legendarisk visning. Och efter det förbjöd storkyrkobadet levande ljus.
M: Jag tror det redan var förbjudet. Vi bara sket i det.
O: Vi ber inte om lov, vi ber bara om ursäkt! Vilket vi ju i och för sig inte heller gör.

M: Men de första tre åren var inte heller helt okaosiga. Ett år hade Miss Barbecue som enda gäst och hon försvann i ett Darkroom på Kolingsborg.
O: Hon dök upp först två dagar senare. Kommer du ihåg att nån sa att de hade sett henne på Side Track? Så vi fick gå dit och leta!
M: Vi hade också så himla lite pengar så vi hade inte råd att skicka tillbaka henne om hon missade sitt plan.
O: Så vi bankade på hennes dörr och till slut ramlade hon ut med nåt av sina ragg, så hon precis hann med taxin till flyget.

M: Sen var det grejen med Shu Lea Cheang! Vi hade med en film som den gjort, som är nån slags sci-porrhistoria och den skulle också göra ett performance. Problemet var bara att vi hade ingen aning om vad det performancet skulle vara. Det första den sa när den dök upp var att vi skulle fylla massvis av kondomer med kondenserad mjölk
O: Nej! Den hade inga kondomer eller mjölk med sig så en volontär fick gå och köpa det och fylla massvis med kondomer med kondenserad mjölk.
M: Det skulle vara till dens interaktiva performance… Som bara en enda person ville vara med på. Stelt.

O: Sen var det gången när vi skulle ha fest i en sauna på söder. På måndagen ringde plötsligt brandkåren och frågade om vi skulle ha fest där på fredag, vilket ju var tanken. Men det gick inte för tydligen hade de blivit nedstängda eftersom det forsade vatten över öppna elkontakter.
M: Så då gick vi runt och snackade med folk, klockan 22.30. Till slut fick vi kontakt med en kille som hette Gargamel. Och han fixade fram en lokal, som var en gammal skola.
O: Så där fick vi bygga en bar.
M: Och sopa undan massvis med byggdamm.

O: Sen var det gången när vi hade fest och jag och Johanna (ordf Cinema Queer) vid 03.30 fick för oss att vi skulle DJa. Det kan ha varit så att högtalarna sprack. Men beroende på vem man frågar så var det fullt på dansgolvet när vi spelade!
M: Det var fem personer där
O: Vi kan ha satt på rökmaskinen på max så det kändes som att det var helt fullt

O: Sen var det gången när vi hade köpt jättemånga plastflaskor med Madonnor på när vi var i Mexiko. Det var vigvatten i dem, men jag tömde dem och fyllde sedan en hel resväska bara med dem och tog med dem hem för vi tänkte att det skulle vara en rolig grej att servera sprit ur på en av våra fester.
M: Men efter ett tag började folk komma tillbaka och säga att de smakade konstigt
O: Första gångerna tänkte vi bara att äh det är väl inget. Men sen vid kanske tionde personen kände vi att vi ändå skulle smaka på det själva. Det visade sig att alkoholen hade börjat lösa upp plasten i flaskorna.
M: Så då slutade vi sälja de drinkarna
O: Och då tog spriten slut. Vi har köpt typ en tiondel så mycket som vi borde ha gjort, så vi tog vår maskinist och åkte till bio Tellus och tömde deras spritförråd på all sprit de hade och körde det i en taxi tillbaka.

Vad har ändrats sen CQ började? Vad har ni lärt er?
M: Ingenting. Alltså det idiotiska är att vi inte lärt oss nånting. Varje år försöker vi hitta nya spexiga lokaler och så tänker vi “åh men i år, i år har vi ordentlig framförhållning” och sen är det alltid nåt som skiter sig.
O: Jag har fan inte lärt mig nånting. Eller jo, jag har lärt mig att ha mycket mer distans, att inte alla känslorna ligger utanpå. Okej, panik kan uppstå men vi vet att vi kan lösa 9/10 oväntade saker som kan uppkomma. Under 15 festivaler har vi aldrig ställt in en enda visning. Det kanske inte har kommit så många på alla visningar däremot…
M: Ibland är det fem tappra besökare. Men ja, vi har ett stort självförtroende i att vi kan fixa allt. Och det borde ju göra en lugn men jag har absolut lika mycket ångest som jag hade i början.
O: Mardrömmarna börjar ju kommer ju nån gång i maj. Man drömmer att alla lokaler brinner ner och att ingen kommer på några visningar. Så då messar vi varandra mitt i natten att nu kom de, nu kom årets första festivalmardröm. Men vi har också blivit ett mycket större team med åren. Det har varit oerhört kul att bredda och inte bara vara vi två. På ett sätt kan jag också vara förvånad att andra går in i vår psykos som är denna filmfestival.
M: Både jag och Oscar har nån typ av självdestruktiv ådra i att vi gillar att jobba dygnet runt och att göra festivalen mycket svårare än den måste vara. Men det är faktiskt helt oförståeligt varför andra väljer att göra det med oss.

Vad vill ni om 15 år? Vem tar över stafettpinnen?
O: Vi kommer båda dö med stafettpinnen hårt hållen i handen
M: Så är det nog, men vi är också förvånade över att vi fortfarande är relevanta för vår publik, som generellt är ganska ung
O: Vi skulle egentligen bara göra tio festivaler men sen ändrade vi till tolv för att vi ville göra en kalender med bilder på oss själva… Vi kanske ska göra den snart?
M: Kanske
O: Men ja, vi har ju uppenbarligen inte tröttnat än
M: Nån jävla gång måste vi ju sluta. Jag tror att vi slutar när det inte är kul längre. Så länge det är kul kan man hålla på hur länge som helst.
O: Vi är också lite av en package deal, och vi skulle inte göra det utan varandra. Men när vi väl väljer att lägga ner, så hoppas vi att någon vill ta över. Helst innan rollatorn kickar in.

Hörrni nu blev det mycket text men inte så mycket substans, det är mest dumma anekdoter. Vill ni lägga till nåt?
O: De senaste 14 festivalerna har varit fulla av dumma anekdoter nu öppnar vi inför en femtonde festival och ännu fler dumma anekdoter.
M: Världen är så jävla pissig nu. När vi startade festivalen tyckte vi världen var jävligt pissig men det är fan ljusår från hur dåligt det är nu. Om vi kan skapa en vecka där vi kan skapa nya dumma anekdoter och bara får skratta och få vara, då är det ändå värdefullt.